Panik!

Jag är en sådan människa som har stenkoll på mina saker och jag kan räkna på min ena hand de saker som jag råkat tappa bort under mitt liv. Jag har sparat all information om mina böcker, synopsis, noveller, mål och delmål på ett USB minne. När jag är hemma så vet jag alltid vart det ligger, lägger det på samma plats ALLTID. Idag trodde jag att jag hade tappat bort det vilket skapade panikkänslor. Jag har inte sparat boken eller de andra filerna någon annanstans så paniken var välbehövlig. Visste att jag hade ett utprintat ex av boken liggandes i en mapp vilket gav lite tröst men det skulle ta mig ett bra tag att skriva in allt igen. Samtidigt som alla andra dokument som jag har sparat på USB-minnet inte fanns någon annanstans. Jag letade, försökte komma på vad jag hade gjort under dagen och vart jag suttit. Gjorde de klassiska sakerna som att leta på samma ställe flera gånger som om den helt plötsligt skulle dyka upp. Hjärnan kokade, jag avskyr att inte veta vart mina saker är. Tillslut när jag gav upp och gick tillbaka till skrivbordet (jag hade gått till skrivbordet två gånger tidigare för att se om den fanns på bordet) lyfte jag blicken och såg USB-minnet i min lilla bokhylla och jag kan inte beskriva hur lättad jag blev. Nu tänker jag se till att spara det jag har på USB-minnet på flera ställen så paniken inte blir så stor om det skulle hända minnet något.

 

Mix and mingel

IMG_0185

Det blir en lugn kväll framför datorn för att samla krafter. I min strävan att vara mer hälsosam denna höst gör jag sådana här goda drinkar istället för att äta choklad (som jag är supersugen på just nu) eller något annat. Jordgubbar, Mynta, Lime och Ramlösa. Mix and mingel.

 

Novelltävling

Idag ramlade jag över en novelltävling, brukar oftast bara läsa reglerna lite lätt och sedan skrolla förbi, men den här gången stannade jag upp och började överväga att skicka in. Inte för att jag vill vinna utan mer för att kunna bocka av en checkruta som jag inte visste att jag hade. Att bli klar med något och låta andra än min familj och mina vänner läsa. Sådana här beslut brukar oftast vara rätt dramatiska för mig, mycket velande och höga förhoppningar men inte den här gången, jag kommer skicka in för att jag vill bocka av den där rutan och gå vidare. Hade en deppighetsdipp den här veckan och funderade mycket över vart i livet jag är och hur det egentligen ska gå för mig. När man minst anar det poppar det då upp något bra som gör att man fortsätter framåt ett steg i taget. Jag har skrivit min första novell men den behöver redigeras och skrivas om så klart innan jag kan skicka in den, sista dag för inlämning är den 9 oktober 2014.

Undrar lite över när jag blev så lugn över den här processen?! När hände det? Tidigare var jag jättestressad över att få berättelser ner som skriven text på papper och jag satt maniskt och försökte bli bättre. Spenderade min semester med att skriva ca 4-8 timmar varje dag, gjorde inget annat och kom så långt men ett lugn infann sig när jag sedan började jobba igen. Mitt liv är i ständig förändring just nu tack vare mina nya drömmar så jag kanske ska vara glad för de andningshål som jag får i form av veckor där saker står stilla, som den här veckan. Allt ordnar upp sig till slut, det som är meningen att hända kommer att hända.

 

Förkyld

Det är något frustrerande att ha en fantastisk idé som man vill börja skriva på och så går man och bli sjuk. Vill så gärna skriva men huvudet dunkar och det skär i halsen på mig varje gång jag sväljer. Har inte tid och lust att vara sjuk, vill se till att allt flyter på smärtfritt och jag behöver ta mig fram i skrivandet. Det är som en drog! Massor av te och tycka-synd-om-mig tankar så här på kvällskvisten. Samtidigt så försöker jag att skriva ner hur jag mår och vad jag känner så att jag kan använda mig av det i texter. Jag menar någon karaktär kommer ju någon gång att vara förkyld och då har jag redan text skriven som jag kan använda mig av.

 

Att vara mitt emellan

Jag var med om en konstig känsla idag, känslan av att vara mitt i mellan något. Att känna att man har avslutat eller är på väg att avsluta något men man kan inte riktigt grabba tag i det som komma skall. Man är i ett tomrum. Märklig känsla. Jag har författardrömmar och jag jobbar på det, faktiskt riktigt mycket men det känns så avlägset. Jag kommer att söka in på en skola i november som startar en skrivlinje i januari. Väldigt spännande men sista dag för att söka är i november. Det hade lika gärna kunnat vara ett år, så långt bort känns det just nu. Var idag på en konferens i en otroligt lyxig miljö och jag blev behandlad som en prinsessa verkligen. Grejen var bara att konferensen var för det arbete jag har idag på heltid och det intresse jag har haft för det är borta. Jag lyssnar så klart och lär men energin och lusten är borta, helt borta. Ska tillägga att jag verkligen gör mitt jobb men i huvudet är jag någon annanstans. Samtidigt är jag så klart rädd att allt är en dröm och att verkligheten ska slå ner som en blixt. Att jag skulle behöva fortsätta att jobba på mitt 9-5 jobb resten av mitt liv, kill me now, är det som poppar upp i mitt huvud nu. Inte för att jag inte har ett bra 9-5 jobb utan för att jag har tappat lusten. Det är det där med lusten och energin. Sedan har jag inte skrivit klart mitt manus, det som jag har arbetat med så svetten lackade och som jag hade som mål att slutföra detta år. Visserligen har jag planerat att ta upp det arbete i november men det förstärker känslan av att vara mitt emellan något. Ha en del påbörjade saker men inget slutfört. Det är heller inte läge att ta nästa steg eller göra några förändringar utan jag är där jag behöver vara men det känns riktigt ensamt just nu. Vet inte om någon skulle förstå om jag förklarade heller. Ja ja slut med deppigheten, när september är över kommer jag att ha kommit en bra bit på väg och så fort jag lägger upp mina noveller här kommer jag att fira. Sedan kan jag ta nästa steg. Bara ett par veckor kvar.

learning to

 Haha och så ringde min lillasyster som på beställning och vi pratade om rädslor och att våga släppa saker. Tror ibland att hon kan känna på sig hur jag mår och ringa för att muntra upp mig:)

 

Inspirationskväll vs. skriva

Jag skulle ha gått på inspirationskväll hos Books & Dreams idag. Huvudvärk satte stopp för de planerna men nu när klockan börjar närma sig nio på kvällen och huvudvärken inte är närvarande längre kan jag konstatera att jag har skrivit 2000ord idag. Det finns en mening med allt brukar det heta. Inspirationskvällen hade med all säkerhet gett mig ofantligt mycket men det var meningen att jag skulle sätta mig ner och skriva istället. Jag får se om jag skaffar någon biljett till nästa event. Något som man saknar när man sitter ensam och skriver är just att prata om skrivandet, vad det gör med en och vad man går igenom i alla processer. Sånt där som ingen annan som inte är i ens sits förstår. Jag håller just nu på och skriver på en av mina noveller och det går framåt med stormsteg och jag är nöjd över mig själv. Just de här novellerna är det ingen som har fått tycka till om än och det kommer att bli så spännande att lämna ifrån mig dem till andra när jag är klar för att få omdömen. Nej nu ska jag fortsätta att skriva…

Writing
 

Det tar tid

Det tar verkligen tid att bygga upp en sida så som man vill ha det. Hur många sidor och vilka länkar man vill visa eller inte. Kommer de som besöker min sida att hitta allt de vill hitta eller är det otydligt? Ja många frågetecken att fundera över och bena ut. Och det tar tid, den här helgen har jag spenderat en hel del tid med att leta efter bra och väluppdaterade bloggar som jag vill följa. Har lyckats hitta några riktiga guldklimpar vilket gör mig glad. Funderar så klart på varför jag tycker att vissa bloggar är bättre än andra fast de skriver om precis samma ämne. Den nya layoten jag har beställt borde bli klar snart och då kommer jag att känna mig mer som hemma här haha. Det är layoten som gör det!

Slowly

Så det kommer att ta lite tid innan allt faller på plats men jag har lärt mig massor om hur wordpress fungerar och vad jag vill med den här sidan.

 

Om jag kunde vrida tillbaka tiden…

skulle jag se till att jag ändrade mina kostvanor eller skaffade SATS kort precis när jag började ta mitt skrivande mer på allvar. Under hösten 2013 hängde jag ett flertal timmar i stallet och där rör man på sig hela tiden. Sedan slutade jag med hästar för att jag behövde tid till att skriva och  lära mig processen. Det var mörkt och kallt ute (då är det inte motiverat att gå ut) och jag skaffade inte ett SATS kort fören mellan jul och nyår 2013. Min kropp var tvungen att säga ifrån på skapen innan jag började förstå att det går inte att sitta hela dagarna och skriva utan någon form av aktivitet då och då.

Jag gick upp i vikt rätt fort och vad jag har förstått när jag läst andra författarbloggar är att det är väldigt vanligt. Man sitter hemma framför datorn och äter eller sitter på ett café (blir latte och någon macka eller kaka eller annat gott men som sätter sig på höfterna).

Don´t get burn

Jag skrev in mig på en skrivkurs när jag började skriva på allvar och då fick vi uppgifter varje dag att göra (för att få igång att vi ska skriva varje dag). Det var en bra kurs men jag som tar allt sånt på största möjlig allvar satt minst fyra timmar varje dag och skrev och planerade. Det gick fort att få ihop manuset men jag åkte till jobbet i bil, satt framför datorn på jobbet, åkte hem med bil och sedan satt jag framför datorn tills jag gick och lag mig. Ångrar det idag! Men ibland behöver man göra sådana drastiska förändringar.

Learn

Vad vill jag komma med detta inlägg jo att jag har kommit till insikt att jag måste förändra saker den här hösten för att jag ska må bra och ha energi att skriva och mellan varven träffa familj och vänner. Hålla koll på  maten samtidigt som jag tar cykeln eller tar en promenad istället för att ta bilen.

 

Tusen ord om dagen

Jag arbetar på flitigt. Tusen ord om dagen blir det, tänker inte så mycket utan vill bara få ner orden på papper. Något bra blir det av den här novellen till slut. Jag har temat klart för mig och jag free-staylar lite, har aldrig skrivit så tidigare men tycker att det är befriande. Inga ramar och syften att hålla sig till utan bara skriva för att det är roligt, min prestationsångest får inte riktigt utrymme i den här texten. Håller inte reda på namn eller vem som är vem just nu vilket kommer göra den här novellen rolig att läsa sedan när jag ska redigera haha. Hösten är på ingång…

IMG_0093

och jag är glad för det. Jag skriver bättre i mörker.

IMG_0030

Det är något visst med att sitta i sängen med datorn i knät och en kopp te på sängbordet. Täcket är så där skrynkligt som det bara blir när man hänger mycket i sängen och kliver i och ur.  De bästa timmarna är när ljudet utanför fönstret börjar att mattas av och man känner sig som att man är ensam i hela världen. Älskar nätter och tidiga morgnar, när alla andra sover. Många kreativa människor säger att den tiden är till för att skriva och jag håller med, det är något visst med just de timmarna. Min mest kreativ period ligger alltså framför mig, betryggande att veta att i och med att kylan och mörkret väller in över Sverige så tar min hjärna och skapar fantastiska karaktärer och platser. Jag har verkligen inget emot att det är höst nu.

 

OS-uttagning i vardagsrummet

Jag vaknade med ett ryck, vad var det som lät? Jag hävde mig upp på armbågarna och kikade bakåt. Vardagsrummet var mörkt och stilla men så kom det ett duns och skrapande. Det blir tyst och sedan kommer ett högt mauw.
Jag suckar och lägger ner huvudet på kudden igen.

Min lurviga lilla katt gör av med överskottsenergi genom att köra hela havet stormar i lägenheten klockan 5 på morgonen. Hon tar sats med klorna i mattan i hallen, rusar in i vardagsrummet, hoppar graciöst över dammsugaren som jag lämnat kvar framme, för att avsluta sprinten med att hoppa upp på trästolen vid fönstret. Ahh det kanske inte låter så farligt tycker ni, men trästolen har inga tassar på fötterna (måste komma ihåg att köpa sådana) så den ger ifrån sig ett väldigt skarpt läte när den skrapar i parketten.
Hon har ju fått bra med fart eftersom hon tog sats redan i hallen den lilla katten.

Hon sitter på stolen en stund men känner förmodligen att det fortfarande spritter i hennes lilla lurviga kropp så hon hoppar upp på det gamla skrivbordet. Skrivbordet står inte stadigt på alla fyra benen av någon anledning som jag aldrig har orkat lista ut.
Så när hon står där på skivan balanserar hon bordet så att det låter ”dunk” när högra bakre benet nuddar golvet och ”dunk” när vänstra främre benet nuddar golvet.

Hon tar sedan sats och hoppar ner på golvet till ackompanjemang av en hög duns när hon landar. Här brukar jag rycka till i sängen när jag försöker att sova men inte lyckas speciellt bra. Hon är både liten och nätt men inte ens hon kan leka OS uttagning i mitt vardagsrum nattetid utan att höras.

Jag brukar låta henne hålla på en stund eftersom det inte är mycket jag kan göra åt saken och hon brukar ta ett par varv runt längenheten innan hon är nöjd men när hon börjar jama högljutt så flyger jag upp och ryter åt henne att gå och lägga sig. Trots att hon borde vara van vid att jag säger åt henne på skarpen så fryser hon till och tittar lite förnärmat på mig. Jag lägger mig ner i sängen och drar täcket om mig, det är tyst i lägenheten och efter ett tag känner jag att hon hoppar upp i sängen. Hon kommer fram till huvudkudden och lägger sig nära mig innan hon somnar.